Att fylla femtio

Har inte bekymrat mig 
det minsta egentligen. Men då jag under några månader haft problem med vänster axel så har jag alltmer kommit på mig själv att tänka på just det, att jag fyllt 50 år.

Som liten höll jag på med
många idrotter, fotboll, kanot och gymnastik. Jag gick mer på händer än på fötter så snart snön var borta och det var torrt på marken. Gräs, asfalt, grus! spelade ingen roll.
Jag gillade också att simma, vilket ju passade bra då jag paddlade. Inte för att jag gick runt så många gånger utan för att man måste kunna simma minst 200 m för att få vara med i klubben och paddla ut. Att gilla vatten är väl en förusättning, på nå vis...

Tillbaka till axeln.
Jag har förmånen att via jobbet få gratis massage (en stor lyx, jag vet) 25 min varannan vecka. Och då brukar jag be om lite ben, rygg, nacke och axlar. Hur skönt som helst!
Jag är så tacksam över detta!!
Men då jag för ett par veckor sen hade mer än ont 2 alvedon och 1 iprén till trots, sa min älskade P "nu får du lov att boka en tid hos naprapaten!" jaja, svarade jag och han känner ju mig så han gick till datorn och vips, så var en tid inbokad.

Jag var där
förra veckan och igår. Naprapaten trycker och masserar, vrider och skruvar på sagda axelled och sakta men säkert känner jag att det blir bättre.
Men tro inte att det räcker med att jag går dit och får lite feel-good tid, inte för att allt är så himla skönt direkt. Tvärtom! ibland vill jag ju bara skrika rätt ut och slå honom på käften! Men nej det skulle jag ju aldrig göra men det känns så.
Jag har ju fått några övningar som jag ska göra med ett gummiband. Bra och stärkande! Det känner jag. Men det känns ju larvigt när högerarmen klarar av att göra sagda rörelse hur enkelt som helst, hela vägen upp över huvudet i en vinkel 45 grader ut från kroppen, medan vänstern har stora problem och kommer kanske en 25-30 cm ut från höften...

Vad det beror på?!
jodå det fick jag veta minsann!
Jag är inte alls så stark som jag alltid trott. Gamla trötta meriter från ungdomsåren finns inte kvar när tanten kommit till 50 år.
Det spelar ingen roll att jag har ett tungt arbete.
Jag måste styrketräna också.
"Bjäbb bjäbb bjäbb" som om jag vill höra på det örat...

Vill och vill
det finns inget annat. Vill jag jobba på till pension med en kropp som ska orka och fungera utan mer krämpor än nödvändigt, så är det ju bara att sätta fart.

Fast jag gillar inte styrketräning, tänker jag. 
Behöver jag inte oroa mig för i skrivande stund då jag måste jobba försiktigt med axeln. Simma är bra.

Promenader... som jag älskar...
Bygger inga muskler i axlarna.
Så %#&9 trist då!

Så var det med det, att fylla femtio.

Ångest? Nej, inte egentligen.
Det är skönt att träna - efteråt. Men att det ska vara så svårt att komma igång... ja, för det är ju inte roligt när det gör ont. Eller när jag känner mig dum inför mig själv att göra den mest enkla rörelsen som jag alltid gjort...
Men NEJ DET GÅR INTE! kan inte klia mig på ryggen. Eller ens ta stöd med vänstern om jag ska resa mig upp ur sängen...

50 år
och som femtioåring förväntas man vara vuxen och klok och förstå vad som är bäst för mig själv...
hahaha! Sure!

Ja, jag vet. 
Jag fattar! och jag kommer snart igång. Jag gör ju mina gummibandsrörelser...
Men visst skulle det vara skönt och göra som en struts och köra ner huvudet i sanden...
Nä, inte när man fyllt 50 år. Då ska jag veta bättre...

Verkligen?!