Ångest
tryck och ett "trassligt ludd" som infinner sig över bröstet med katastroftankar är vad det innebär för mig.
Hjärtat som slår i hundranittio, svettpärlor som tränger fram i pannan. Magen krampar i hop sig i värk och absolut ingenting fungerar som det ska.
Hjärnspöken
som skriker hur oduglig jag är. Långa haranger av samtal mellan mig och någon annan som bekräftar det jag redan vet, att jag är värdelös.
Varför sa jag inte det, eller så istället?
Hjärnspöken som bara trycker ned mig och inte tillför ett endaste dugg som är bra för mig.
I tid och otid
dyker detta tillstånd upp. Ofta i samband med sänggåendet så att jag låg där och blev varmare och varmare.. klarvaken med en hjärna på högvarv som vägrar sluta tänka på allt och inget, med en poppande låt i bakgrunden som maler och maler en och samma strof om och om igen...
Vilket i sin tur
resulterar i att jag blir trött, förstås. Att sova fyra fem timmar per natt där jag också vaknade ett par tre gånger med nya panikångestattacker gör ingen bättre. Jag blev långsam och omständlig. Kunde inte hålla koncentrationen eller fokus på något...
trasig...
Då är det viktigt
att komma ihåg att det är just hjärnspöken.
Jag är inte värdelös eller oduglig. Jag var sjuk. Hjärnan spelade mig ett spratt. Det är mycket lättare att fastna i negativa tankar än att hålla fast i dem positiva.
Hitta tillbaka till mig själv
När allting som innebär att leva känns tungt och jobbigt och jag inte orkade göra någonting, då snurrade den nedåtgående spiralen fort.
Jag var min prestation. Och när jag inte orkade prestera så dög jag ingenting till.
Vad göra då?
Ja, för mig handlade det om att acceptera att jag var sjuk. Och tänka snälla tankar om mig själv. Säga till mig själv på skarpen att
"det finns ingen sanning i dina tankar!
Det kommer inte att hända, det VET du!" och så vidare.
Men framför allt, släppa taget det som varit och TITTA FRAMÅT! Det går inte att göra något ogjort!
Skogspromenader
fungerar bra för mig. Att vandra över stockar och sten, ta in naturens alla olika dofter och ljud och bara vara, är som ren medicin för mig.
Träning eller motion
Men också att tänka på, träning innebär att jag måste prestera, gör si och så många upprepningar eller cykla i x-minuter eller kilometer för att nå ett mål och där är jag inte.
Utan att motionera för min egen skull. I min egen takt. För att må bra!
För mig innebär det att jag yogar nästan varje dag. Promenerar när jag orkar och simmar när jag har möjlighet. Göra det som jag tycker om.
Återhämtning är det viktiga
Att gå och lägga mig ungefär samma tid varje dag och sova mina åtta timmar. Och sitta ned och vila emellanåt. Att inte strunta i mina raster och att äta regelbundet.
Men framför allt, vara snäll emot mig själv. Ge mig själv en klapp på axeln när jag gör något bra.
Jag är bra som jag är!
Hitta andras
instagramkonton, bloggar eller sociala medier som vittnar om att dem också har gjort en liknande resa. Vi är alltför många som drabbats av utmattningssyndrom.
Jag är inte ensam. Varken om detta eller annars.
Jag har min lilla familj. Som finns i ur och skur.
Älskade älskade P, A och J ni har alla stor plats hos mig och jag är så tacksam att jag har Er <3. Och älskade katten Lina förstås.
Stor kram
