t o r s d a g
Nu är det väldigt länge sedan jag bloggade. Både egna inlägg och att läsa hos Er andra...
Livet som det är med jobb, äta, sova och lite fritid är i uppförsbacke just nu. Som det ju är ibland.
Panikångest, mörka tankar och demoner har tagit plats och inte lämnat någon energi över till att klicka in på datorn.
h o p p
Men jag är hoppfull. Har varit iväg på en veckas träningsresa med bästa svägerskan C<3 på Rhodos. En vecka fylld av pepp, träning, skratt, nya bekantskaper och urladdning. En vecka enbart för mig själv.
s o r g
När mamma gick bort i januari så hände det något inom mig. Den "ryggsäck" som jag så noga packat ner och stuvat undan brast och allt (läs livet) låg plötsligt huller om buller uppe på bordet. Då går det inte att kasta tillbaka allt och lägga locket på. Fanns inte nog med plats längre..
Allt måste tittas, vridas, funderas och kännas på... det var jag inte beredd på.
Idag många månader senare ska vi äntligen har urnsättning och mamma få komma till ro. Och jag med för den delen.
k r i s
Det är nyttigt med kriser. Jag har lärt mig och fortsätter lära mig mycket om mig själv. Men det är inte bekvämt. Det gör ont.
k ä r l e k
Jag är inte ensam. Min älskade P stöttar och håller om mig. Båda mina härliga barn A och J finns där och hjälper mig. Alla tre hjälper mig att komma ihåg vad som är viktigt! Jag kan inte ändra på det som varit, men det viktigt att syna och ta till mig insikterna och jag älskar och är älskad!
s a m t i d i g t
så springer dagarna förbi. Och allt vanligt som ska fungera pockar på uppmärksamhet.
Vi har hjälpt sonen att köpa lägenhet och i dagarna flyttar han in i eget boende. Det är STORT!
Jag är så väldigt glad för hans skull.
h ö s t
Gula, röda, bruna, gröna och allsköns färger hägrar i naturen. Regnet som öser ner över oss gör allt rent och fräscht. Utom skorna då...
Kallt är det också. Igår var det dags att skrapa rutorna på bilen.
s o m d e t s k a
Men det helt i sin ordning. Allt som det ska vara i naturen.
Och jag helar mig själv sakta men säkert. Jag får inte ha bråttom...
 |
| Soluppgång från balkongen på hotellet - Levante Beach Hotel - Kolymbia/Afandou, Rhodos |
6 kommentarer:
Du skriver och beskriver så fint om hur du har det om det som kan drabba oss då livet gör en sväng när vi mister någon. Sorgen kommer i kapp oss för eller senare i våra liv, för min del senare eftersom jag var så ung då de närmaste, min farfar, min farmor, min pappa då jag var 25 dog ifrån mig! 2007 dog min mor som jag inte växte upp med men hade kontakt med.
Det ställer om som sagt i såväl det ängsliga inom oss som i det dagliga vi befinner oss i.
Nu ska en inte "jämföra sorg" för var och en har sin relation till den, men några likheter upplever vi som kan föra samman på ett sätt.
Så gott läsa att du har dina älskade omkring dig och känner dig älskad!
En tur på vift gör gott:-)
Stor kram och det var roligt få ett livstecken från dig, att skriva ner orden är en god hjälp till en själv :-)
Kriser betyder utveckling, men som du själv säger så är det samtidigt smärtsamma tider som man inte orkar ha för många av. Gott att läsa att det finns kärlek som stillar den värsta ångesten. Att sörja tar sin tid, jag tror inte att jag tillåtit mig sörja tillräckligt i mitt liv. Bara stampat vidare i ullsockorna. Ha det så skönt och ta det varligt
Klokt och fint inlägg. Och du har så rätt: Man ska inte ha bråttom med känslor av sorg och vilsenhet!
Tack Tove!
Stor kram tillbaka!
<3<3<3
Tack för värmande rader!
Jag har klampat på som en bulldozer hela livet och nu finns det ingen ork kvar...
Må så gott!
<3<3<3
Tack Karin!
Nej, det går ju inte det kommer i kapp ändå... som nu...
Skicka en kommentar