I början av mars avled Ps mamma.
Helt hastigt!
Efteråt så förstår vi ju att hon var jättesjuk. Cancer.
Hon åkte in akut till sjukhus på torsdagsmorgonen och avled på tisdagsmorgon veckan efter, så det gick väldigt fort. Så sorgligt men skönt för henne att det gick fort så hon slapp den hemska smärtan.
P och hans syster C var där hos henne varje dag. Jag var där också så vi hann alla ta farväl.
Men det är ju sen efteråt som alla tankar kommer. Som inte går att få svar på. Båda mina föräldrar har vandrat vidare och det är så jag känner. Mycket som jag ibland funderar på som jag tänker "undra vad mamma hade tänkt om det här", eller pappa...
Vi var i väg till Gran Canaria jag, P och hans mamma I, i maj förra året. Det blev hennes sista resa. Jag är så glad att vi gjorde den. Det var en fin vecka med sol och värme, bad, god mat, gott vin och öl och goda drinkar. Vi hyrde bil en dag och åkte runt på ön. En mycket härlig vecka!
I slutet av april begravdes I. En stilla borglig begravning. Mycket mycket fin! Och det lilla Skogskapellet på Skogskyrkogården passade så bra!
Långhelg på ingång och jag jobbar. Likaså imorgon på "klämfredagen" men lördag och söndag är ledigt!
Ha nu en fin helg alla!
När jag var liten hade jag en bästis. Och med liten menar jag innan 7 års ålder. Vi brukade leka med bilar i sandlådan och bygga hus och vägar. Gå till lekparken och stanna där i flera timmar och gunga, klättra i klätterställningen, gunga på gungbrädan - en riktig favorit! Att gunga så högt så att vi verkligen studsade till högt där uppe i luften. Hur kul som helst!! Och plaskdammen! Som vi lekte i den och skrapade upp knäna i botten på asfalten. Men en fröjd att kunna ta med sig picknick och stanna där hela dagen innan vi var tillräckligt stora för att gå till badstranden själva.
På vintern åkte vi med slängkälken i parken. Eller pulka i skogen bakom vårat hus. Min bästis bodde i porten bredvid mig och vi hade så mycket roligt ihop. Men vi bråkade också - men det gick fort över, tack o lov!
Senare sen när vi var en sådär 9-10 år så utökades kamratkretsen och vi umgicks fler än bara vi två. Men vi fortsatte att åka pulka och bygga gupp i snön. Skridskor älskade vi också. Vi var ute i timmar tills vi var blöta och tårna inte längre hade någon känsel. Då gick vi ofta in till Annika och drack te och käkade rostade mackor.... så gott!
Under somrarna cyklade vi ner till Ängby eller Kaananbadet där vi höll till hela dagarna med medtagen picknick. Min bestod oftast i Skogaholmslimpa med Herrgårdsost och mammas hemgjorda drottningsaft. Kanten på osten som bågnade då den svettades i solen. Men oj så gott det smakade! Alltid! Och som vi badade, i timmar!!
När skolan började var vi pepparkaksbruna allihopa. Fina fina minnen!
M-L, jag och Annika har kontakt än idag. Så roligt!
Bästisar ja. I vuxen ålder kallar vi ju inte våra nära vänner för bästisar även om dem ju är det.
Tidigare hade jag många kvinnor i min närhet som jag umgicks med. Inte så ofta men några gånger om året blev det. Men livet sänder i väg oss på olika vägar och träffarna blir allt mer sällan. Via sociala medier håller vi ändå ett litet vakande öga över vad vi alla håller på med. Det är skoj!
Men jag saknar kontakten. Nu under Corona blir det särskilt tydligt. Det är kul att se fina bilder på Instagram och FB men i och med att vi har dessa sociala medier så rings vi ju inte. Innan våra smarta telefoner kom in i bilden så ringde vi till varandra och kollade läget, med det händer inte idag. Det behövs liksom inte, vi ser ju vad vi alla har för oss ändå. En glimt i alla fall.
Häromdagen hörde jag en låt på radion som fick mig att tänka på det här. Och i socialdistanseringens tid så blir det tydligt, jag och du får vara vår egen bästis. Vilket vi ju alltid ska vara! Men jag saknar mina väninnor!
Tycker så mycket om den här låten. Både text, musik och arrangemang! Kanonbra helt enkelt! Jag kan lyssna om och om igen. Älskar när det är så!!
Vill du följa mig på instagram så hittar du mig under jordgubbarochbubbel.
Skön söndag!
Kram
Jag har varit hemma ifrån jobbet i snart 14 dagar. På lördag räknar jag med att vara tillbaka. Som jag längtar. Jag vet inte om jag har haft Corona, väldigt lindrigt i så fall. Ingen feber, ingen hosta. Lite "tjorv" i luftrören, huvudvärk ibland och något tröttare än vanligt. Varannan dag. Tacksam i vilket fall som helst att jag inte varit sjukare. Tack kära Universum!
Min kära sambo P är inne på sin fjärde vecka. Det är troligt att det är Corona. Han har heller inte haft någon feber, men hosta, huvudvärk och så trött, vissa dagar värre än andra.
Ser så mycket fram emot att få komma igång igen. Även om vi fortsatt behöver hålla avstånd så känns det fantastiskt att kunna tänka på att jag får handla det vi behöver själv. Åka till Norrtälje och köpa en kaffe och ta med mig ut, om jag vill. Strosa ut med ån och titta på fåglar och vattnet som stilla letar sin väg. Om jag vill.
Om jag vill.
OM - jag vill!
JAG VILL!!
Att vara i karantän och hålla sig hemma är ju nödvändigt, men ingen ska tro att det är roligt. Att inte känna sig fri och få göra som jag vill tär. I alla fall på mitt psyke. Att för hundrade gången leta efter en film eller serie att se på Netflix eller någon annan sajt är inte roligt till slut. Vi har sett många bra filmer, både nya och gamla som vi redan sett. Sådana som är mindre bra har också förekommit, då har vi stängt av efter en stund...
Jag längtar efter allt möjligt konstigt nu bara för att jag inte kan.
Vi har sällan godsaker hemma, men OJ så jag har längtat efter godis nu när jag inte bara kan slänga mig iväg och köpa...
Då vet jag ju att jag är lyckligt lottad. Det finns så många som mår fruktansvärt dåligt. Både sjuka i Corona men också av allt skit i och med Corona.
Vi har ändå försökt hålla igång lite. En karantänpromenad varje dag med kompostpåsen till soptunnan och för att kolla posten. Inte något maraton haha, ungefär 400 meter fram och tillbaka. Lyckliga för att vi bor som vi gör i skogen och har möjligheten.
Men nu vänder jag blad och ser fram emot att få jobba igen, njuta av våren och sätta igång och göra fint i trädgården.
30 april
allaredan! Det är väldigt länge sedan jag bloggade nu. Men under rådande omständigheter (så trött jag är på den strofen... bläää!) så känner jag att det är viktigt att dokumentera vad som händer och hur det ser ut i världen.
Corona
gjorde sitt intåg i världen i mitten på januari ungefär. Här i Stockholmstrakten i början av mars. Det har resulterat i att vi ska hålla socialt avstånd, skolor och gymnasium har lektioner online, många många sjuka och inlagda på IVA, fler människor som är korttidspermitterade och permitterade, företag går omkull, flygbranchen inte minst.. många olika händelser som enbart beror på covid-19 och orsakar trauman för människor runt omkring oss. På riktigt, väldigt väldigt jobbigt!
Valborg idag
och det brukar innebära god mat, umgänge med släkt och vänner, en stor valborgsbrasa som värmer till kvällen. I år finns det inget sådant. I år stannar vi hemma.
Och ja, det kommer fler tillfällen. Visst gör det! Men det känns ändå lite ledsamt.
Längtan
som jag längtar efter att få krama och pussa på mina barn. Eller dricka ett gott glas vin och förbereda en god måltid tillsammans med goda vänner. Nåja, i sinom tid...
Skönsång
i form av körer som framför "Vintern rasat ut bland våra fjällar..." får vi lyssna till på webben idag.
Det är så häftigt att se alla "happenings online" som Corona-karantän-tiden ändå innebär. Det är en fröjd för både ögon och öron med olika artisters framträdanden. Något fantastiskt i allt det trista.
Och alla fåglar som kvittrar så hela själen blir lycklig! Så underbart härligt!
Känslorna
är många och olika, flera gånger om dagen. Bara att stå ut och åka med. Tänka fina tankar men också tillåta sig att vara ledsen, arg och förtvivlad för vad som händer om jag känner så.
Men viktigast ändå - bara att bryta ihop och komma igen!
Vi var på "Mamma Mia The Party" på Tyrol - Gröna Lund i november -19 jag, P och hans mamma I. Vi gav det i present till I när hon fyllde 75 år i somras. Det var en jättebra föreställning! Jag gillade den mycket, hela konceptet från mat till show!
Där spelade dem en gammal låt från Abbas "The Album" som jag helt hade glömt bort men som snabbt kickade igång mig då den är väldigt medryckande och BRA! Och det är klart, när plattan kom 1977 var jag 11 år och jag ska villigt erkänna att jag då inte tyckte så mycket om den. Då var det andra låtar på den plattan som fick min uppmärksamhet.
Här med originalen ABBA från deras konsert på Wembley Arena 1979.
Trettondagen
trettondagsafton slutade med snöande vita stora flingor som föll när mörkret lade sig. Det var så fint!
Det blir direkt glädjeskutt i hjärtat när snön lägger sig och naturen blir ljus och fin istället för allt detta mörker hela tiden. Men nu är allt borta igen. Mörkret och blötan är tillbaka. Fint också på ett sätt men det blir jobbigt tycker jag när det är mörkt hela hela tiden.
I lördags gick jag ut i solen på en härlig promenad. Stärkande för knopp och kropp. Då lyssnade jag till Anders Hansens vinterprat i P1 det kan jag verkligen rekommendera! Likaså hans sommarprat från sommaren 2019, om ni inte redan har hört dem!
Ledig dag idag. Ännu så länge ett oskrivet blad, lite bloggande och kanske att jag ska plocka bort en del av julen. Tomtar och så men ljusstakar och stjärnor får hänga med ett tag till. Jag älskar ljuset som dem sprider. Känns alltid så tomt sen när dem är borta. Och tjugondag Knut är inte här riktigt ännu så det är okej att ha dem ännu en tid.... hahaha som om jag bryr mig om det! Nope!
I lördags var vi hos min bror med familj på middag. Det var jättegott och trevligt men som vanligt glömde jag att fota. Vi hade inte setts på länge så det var kul att det äntligen blev av!
Vanliga rutiner igen
infaller imorgon. Den här veckan är sista kortveckan med helg fram till påsk och jag måste medge att det känns skönt.
Hoppas ni alla får en fin vecka, avslutar med en snapselfie från min promenad i lördags.
och God fortsättning!! Jag hoppas ni hade en fantastisk jul och nyår!
Så har ett år till gått förbi
och ett helt decennium också. Jag tycker inte det känns så länge sedan som jag som yngre pratade med mina kompisar om 20-talet. 1920 då och det är alltså hundra år sedan nu...
Mina far och morföräldrar var födda kring 1910-talet och jag har ju träffat dem och minns dem tydligt... det är en märklig känsla i tid... tycker jag, så nära men ändå så långt borta.
I januari 2019 hade vi snö och lite kyla även om den detta år ännu lyser med sin frånvaro. Det är knasigt det här med vädret. Plus 8 grader hade vi häromdagen. Klart att jag vet att det beror på miljöförstöringen men det är ändå svårt att ta in.
Och detta mörker... det blir ju aldrig ljust om inte molnen drar bort och solen visar sig. Så härligt men bortskämda med sol denna vintersäsong är vi inte.
I februari
hade vi ännu vinter, dottern fyllde 25 år och brorsonen fyllde 17 år, det firade vi med bowling, middag och tårta. Himla mysigt att kunna umgås, äta gott och ha trevligt ihop.
I mars fyllde svägerskan C 50 år,
då gjorde jag smörgåstårtor till kalaset som blev himla lyckat. Allt smakade toppen och var jättetrevligt.
I april kom våren med värmen.
Det var så skönt efter som det kändes, den långa vintern...
här är hängena klädda till dans...
Skogsvaktaren röjde i naturreservatet så att vi återigen skulle kunna promenera runt där efter stormen Alfrida...
I maj blev det bakslag
och vi vaknade återigen upp till kyla och snö... stannade inte så länge men jag gillade det inte... vem gjorde?
I maj var vi också iväg en vecka till San Augustin på Gran Canaria med Ps mamma. En varm och mycket skön resa hade vi.
Det här är en del av 2019 resten får vänta till en annan dag. Då jag av misstag lyckats radera alla bilder som jag hade i telefonen ####%%%&&&!! dem finns i molnet, MEN! jag måste lära mig hur jag får ur dem därifrån och ner i datorn...