jordgubbarochbubbel

jordgubbarochbubbel

söndag 4 november 2018

när stressen kryper för nära inpå

Ångest
tryck och ett "trassligt ludd" som infinner sig över bröstet med katastroftankar är vad det innebär för mig.
Hjärtat som slår i hundranittio, svettpärlor som tränger fram i pannan. Magen krampar i hop sig i värk och absolut ingenting fungerar som det ska.



Hjärnspöken
som skriker hur oduglig jag är. Långa haranger av samtal mellan mig och någon annan som bekräftar det jag redan vet, att jag är värdelös. Varför sa jag inte det, eller så istället? 
Hjärnspöken som bara trycker ned mig och inte tillför ett endaste dugg som är bra för mig.

I tid och otid
dyker detta tillstånd upp. Ofta i samband med sänggåendet så att jag låg där och blev varmare och varmare.. klarvaken med en hjärna på högvarv som vägrar sluta tänka på allt och inget, med en poppande låt i bakgrunden som maler och maler en och samma strof om och om igen...



Vilket i sin tur
resulterar i att jag blir trött, förstås. Att sova fyra fem timmar per natt där jag också vaknade ett par tre gånger med nya panikångestattacker gör ingen bättre. Jag blev långsam och omständlig. Kunde inte hålla koncentrationen eller fokus på något...
trasig...

Då är det viktigt
att komma ihåg att det är just hjärnspöken.
Jag är inte värdelös eller oduglig. Jag var sjuk. Hjärnan spelade mig ett spratt. Det är mycket lättare att fastna i negativa tankar än att hålla fast i dem positiva. 

Hitta tillbaka till mig själv
När allting som innebär att leva känns tungt och jobbigt och jag inte orkade göra någonting, då snurrade den nedåtgående spiralen fort.
Jag var min prestation. Och när jag inte orkade prestera så dög jag ingenting till.

Vad göra då?

Ja, för mig handlade det om att acceptera att jag var sjuk. Och tänka snälla tankar om mig själv. Säga till mig själv på skarpen att 
"det finns ingen sanning i dina tankar! 
Det kommer inte att hända, det VET du!" och så vidare. 

Men framför allt, släppa taget det som varit och TITTA FRAMÅT! Det går inte att göra något ogjort!

Skogspromenader
fungerar bra för mig. Att vandra över stockar och sten, ta in naturens alla olika dofter och ljud och bara vara, är som ren medicin för mig. 



Träning eller motion
Men också att tänka på, träning innebär att jag måste prestera, gör si och så många upprepningar eller cykla i x-minuter eller kilometer för att nå ett mål och där är jag inte. 
Utan att motionera för min egen skull. I min egen takt. För att må bra! 
För mig innebär det att jag yogar nästan varje dag. Promenerar när jag orkar och simmar när jag har möjlighet. Göra det som jag tycker om.

Återhämtning är det viktiga
Att gå och lägga mig ungefär samma tid varje dag och sova mina åtta timmar. Och sitta ned och vila emellanåt. Att inte strunta i mina raster och att äta regelbundet. 
Men framför allt, vara snäll emot mig själv. Ge mig själv en klapp på axeln när jag gör något bra. 
Jag är bra som jag är!


Hitta andras
instagramkonton, bloggar eller sociala medier som vittnar om att dem också har gjort en liknande resa. Vi är alltför många som drabbats av utmattningssyndrom.
Jag är inte ensam. Varken om detta eller annars.
Jag har min lilla familj. Som finns i ur och skur.
Älskade älskade P, A och J ni har alla stor plats hos mig och jag är så tacksam att jag har Er <3. Och älskade katten Lina förstås. 

Stor kram


4 kommentarer:

Bevare mig väl sa...

Stor kram Helena!
I syndromträsket var jag under en dryg tioårsperiod.
Resultatet blev till slut en sjukersatt kvinna på halvtid 2015, och så valde jag ålderspension på den andra då jag fyllde 61.
Bästa som hänt mig.
Allt gott till dig i detta, jag läser stor medvetenhet hos dig om faktorerna som påverkar och vad du kan göra.
<3

Äventyret framtiden sa...

Jag har varit riktigt, riktigt nära jag också en gång för snart tjugo år sedan. Och klarade mig rätt bra tack vare någon som såg hur jag mådde. Man är ju bra på att låtsas må bra fastän man inte gör det, men Uffe såg och på den vägen är det :) Men jag vet vad du talar om. En oerhörd stress blir det på många sätt. Och än i denna dag klarar jag inte av att känna när det blir för stressigt. Jag bara sätter mig ner och ger fullkomligt den i att göra något då. Förmodligen en ren förebyggande självhjälp. Man vill inte ens snusa på detta utmattningssyndrom. Jag är så glad för din skull Helena, att du är tillbaka igen och med nya bra insikter om dig själv. Stor kram!

Taina sa...

Men söta vännen då! Jag tror jag vet vad du går igenom då jag sett en nära mig som gått igenom detsamma. Det var tungt att beskåda eftersom det var inte mycket jag kunde göra pga avståndet. Men det är som du säger, ta hand om dig, tyck om dig, träna och ät bra. Jag tror också att en typ av yoga/tai chi kan hjälpa. Jag var instruktör i många år och när jag såg hur vissa reagerade förstod jag att detta var precis vad de behövde. Let it go. Stor kram på dig!

Annika sa...

Helena, inte roligt detta. Inte alls. Fasiken vad skört det är. Men du verkar veta hur du ska styra upp det hela i tanken, och har god hjälp av dina kära som står bredvid. Det är guld värt. Naturen helar, det vet jag. OCH träning är bra för både kropp och själ. Jag drömde om dig inatt. Kramar!!!